Hårdrock – ett namn för många stilar

Hårdrock – ett namn för många stilar

Hårdrocken är en av världens absolut största, och samtidigt mest förtalade och fördömda musikstilar. Ända sedan Led Zeppelin och Black Sabbath började släppa tunga riffbaserade rocklåtar har hårdrockarna anklagats för att vara halvkorkade lantisar som uppskattar öl och skrikande mer än kvalitet i musiken. Denna olyckliga fördom lever i viss mån kvar i våra dagar, den är dock på utdöende. Varför? Jo, hårdrocken har musikaliskt spretat åt så ofantligt många håll att det igentligen inte går att kalla det för en enhetlig musikstil. Således kan man inte heller prata om ”hårdrockare” som om de vore en homogen grupp. Det finns extremt få förenande faktorer mellan glam-rockband som Mötley Crüe och extremmetalband som svenska Watain eller dödskvartetten Vital Remains förutom att de spelar på elgitarrer. Dessutom finns det i sin tur inte särskilt mycket som förenar de två senare banden heller om man bara tar sig tid att lyssna. Hårdrock är en luddig beskrivning av ett enormt familjeträd med elgitarrsbaserad musik, och allt tog sin början 1970 med Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.

Hårdrocken brokiga historia

Hårdrockens historia berör många generationer. Frön till hårdrocken kan sägas ha såtts redan på 60-talet när Led Zeppelin och Blue Cher släppte låtar med ovanligt mörka och distade gitarrslingor, men hårdrocken föddes på allvar när Black Sabbath gjorde entré. Om man lyssnar på första skivans titelspår blir det snabbt tydligt att här lades grunden till både det musikaliska temat så väl som till den skräckfilmsestetik som både inspirerat och skrämt ända sedan dess. Under slutet av 70-talet gjorde punken intåg vilket inspirerade många hårdrockare att spela ännu snabbare och aggeessivare vilket ledde till ”the New Wave of British Heavy Metal” med Iron Maiden och Judas Priest som frontfigurer. Det var nu hårdrocken blev folklig på riktigt och massor av band som skulle bli enorma stod i startgroparna. Det var också på 80-talet som hårdrocken på allvar började dela upp sig. Som motreaktion till glamrockens paljetter och tuperade frisyrer ville många spela ännu snabbare, vara mer aggressiva och inte bry sig ett dugg om sitt utseende. Thrash-metallen var född med band som Metallica och Slayer. Och på den vägen är det. Musiken utvecklas konstant och nu finns det allt från opera-metal till rap-metal till grindcore och allt där emellan.

Vilka är hårdrockarna?

På 80-talet utfördes det vid Stockholms Universitet en sociologisk undersökning om de så kallade hårdrockarna. Man kom fram till att det var pojkar mellan 13 och 25 från Stockholms södra förorter som gärna spelade tuffa och manliga, och inte tyckte om att låta flickor vara med. Att läsa detta som hårdrockare idag gör att man måste dra på smilbanden. Om man som läsare av den här texten inte kan lista ut det själv kan jag å hårdrockens vägnar berätta att hårdrockarna är så pass olika varandra som fans av vilken musikstil som helst. Det är män och kvinnor, akademiker och hantverkare, folk från Stockholm, småstäder och landet. Någon gillar att skruva bilar och någon att shoppa läckra skinnsoffor. Att det dessutom skulle finnas någon sorts större sammanhållning bland hårdrockare stämmer inte heller, just eftersom hårdrocken är så pass skiftande. Den är dessutom inte ideologiskt driven, oavsett vad många trodde på 80-talet.